Allt är inte guld som glimmar

Jag sitter i mitt kök en måndagskväll med en trave böcker och ett franskalexikon liggande framför mig. Att plugga prepositioner och adverb är kanske inte min favoritsysselsättning, men jag känner att jag måste få ett bra resultat på läxförhöret. Ljudet från TV:n lockar mig från mitt pluggande ut till vardagsrummet. Rutan fylls av Anna Anka som glatt visar upp sin diamantring för tittarna. ”Hundra tusen, dollar”, säger hon och ser nöjd ut.

En svensk kvinna som fått livet serverat på silverfat. Pengar har hon så det ryker om det samt utseende och perfekt kropp, trots sina 40 år och efter att ha fött två barn. Man skulle kunna säga att hon lever ”the american dream” i sin mångmiljonsvilla i Hollywood, ett liv som många av oss inte skulle tacka nej till.

Jag som ung, märker tydligt hur folk i min egen ålder värderar lycka. För allt som spelar någon roll för oss är ju att lyckas med livet. Vi vill inte bli tråkiga, vanliga svenskar när vi har växt upp och avklarat vår långa resa. Bibliotekarie, sjuksköterska, dagisfröken, vi gör allt för att slippa att vår framtid ska stavas till något av dessa ord. Alla känner nog till att svenskar brukar beskrivas med ordet lagom. Ingen ska lyckas ordentligt, lagom är bra. Vi har ju till och med ett smör som heter ”Lätt och lagom”, kan det bli mycket mer svenskt?

Men varför ska vi nöja oss egentligen? Varför ska vi bo i radhus med utegård på 4 m² när vi kan bo i villa med sjötomt? Varför ska vi hyra en husvagn och spendera den svenska regniga sommaren på en campingplats när vi kan hyra ett hus i St. Tropez? Vi anstränger oss så mycket för att kunna göra något mer av livet, för att lyckas lite bättre än alla andra. Vi måste ha bra betyg för att komma in på rätt högskola och efter det kunna få bra, välbetalda jobb för att ha råd att lyckas med allt som vi har strävat efter.

Varför ska vi nöja oss med att få ett VG när vi kan gå steget längre och få ett MVG i stället? Är det kanske så att vi ser drömbilden av våra liv svischa förbi när vi inte presterar till vårt yttersta? Egentligen borde vi sänka kraven på oss själva, inse att vi duger som vi är, att man inte alltid måste ligga på topp och sluta vara så duktiga. Tyvärr så är det få av oss som faktiskt lyckas med detta. Att få bra betyg och prestera till det yttersta blir nästan som en tävling. Pressen kommer både från en själv men också från de medtävlande, som klasskompisar eller arbetskollegor.

Sen händer det något, kanske är det 40-årskrisen som får oss att tänka om, och en campingsemester låter nu mycket mer lockande än några veckor i St. Tropez. Man känner sig nöjd, precis som man har det, i sitt radhus som man bott i under femton år. Uttryck som ”ung och dum” och ”det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”, är något som dyker upp oftare och oftare. Kanske har man då hunnit inse att framgång inte baseras på pengar, skönhet och lyx utan bara att vara lycklig precis som man är. Kanske är vi bara unga och dumma trots allt?