Diktanalys av "Ångest ångest min arvedel"

Vad handlar dikten om?

Dikten handlar om personen i diktens ångest, och hur han tillslut driver sig själv till vansinne. Mannen vet att han inte kommer att kunna fly undan sin ångest. Det har blivit hans arvedel och ingen kan höra hans hjärtas skrik. ”Nu stiga skogarna och stela höjder så kargt mot himmelens förkrympta valv”. Detta skriver Pär Lagerkvist innan han beskriver hur personen i dikten plågar sig själv genom att riva upp sina egna händer. Han beskriver att skogarna och bergen är så små när de sträcker ut sig mot himlen. Jag tolkar det som att personen i dikten känner sig liten. Om skogarna och bergen är små när de sträcker ut sig mot himmelen, hur liten i världen är inte han då? Dikten kan också beskriva ångesten personen har efter att ha sett hur kriget ser ut. Detta kan dock kopplas samman med att personen känner sig ensam och liten i världen. Vad kan endast en person göra mot ett helt krig?

Vilken känsla lämnar dikten dig?

Jag kände obehag när jag läste dikten och mina tankar drogs till att förstå denna persons sinnesstämning. Ensamhet och hopplöshet är två känslor som denna dikt fick mig att känna.

Vad förmedlar diktjaget?

Pär Lagerkvist skriver denna dikt med väldigt starka ord. Jag tror att hans mening med dikten var att väcka sådana känslor som jag upplevde men samtidigt också nyfikenhet över vad som denna ångest grundades på. Kanske är det som i min teori, att han skriver om hur liten varje enskild person egentligen är? Kanske skriver han som i en protest mot första världskriget? Man skulle kunna säga att man ständigt söker efter ett svar när man läser dikten.

När skrevs dikten? Kontext, sammanhang?

Dikten skrevs i början av 1900-talet, under första världskriget. Detta kan märkas på språket som används då det är ganska gammaldags och innehåller många obekanta ord. Jag kan tänka mig att det var en svår tid under första världskriget och kan koppla detta till diktens tes. Under ett krig kanske det känns omöjligt för en ensam person att lyckas med något. Jag tror nog att under sådana tider känner man sig som person liten. Man är bara en av tusentals soldater och ingen kan heller där höra ”mitt hjärtas skri i världen”.