Diktanalys av "Ångest ångest min arvedel"

Vad handlar dikten om?

Dikten handlar om personen i diktens ångest, och hur han tillslut driver sig själv till vansinne. Mannen vet att han inte kommer att kunna fly undan sin ångest. Det har blivit hans arvedel och ingen kan höra hans hjärtas skrik. ”Nu stiga skogarna och stela höjder så kargt mot himmelens förkrympta valv”. Detta skriver Pär Lagerkvist innan han beskriver hur personen i dikten plågar sig själv genom att riva upp sina egna händer. Han beskriver att skogarna och bergen är så små när de sträcker ut sig mot himlen. Jag tolkar det som att personen i dikten känner sig liten. Om skogarna och bergen är små när de sträcker ut sig mot himmelen, hur liten i världen är inte han då? Dikten kan också beskriva ångesten personen har efter att ha sett hur kriget ser ut. Detta kan dock kopplas samman med att personen känner sig ensam och liten i världen. Vad kan endast en person göra mot ett helt krig?

Vilken känsla lämnar dikten dig?

Jag kände obehag när jag läste dikten och mina tankar drogs till att förstå denna persons sinnesstämning. Ensamhet och hopplöshet är två känslor som denna dikt fick mig att känna.

Vad förmedlar diktjaget?

Pär Lagerkvist skriver denna dikt med väldigt starka ord. Jag tror att hans mening med dikten var att väcka sådana känslor som jag upplevde men samtidigt också nyfikenhet över vad som denna ångest grundades på. Kanske är det som i min teori, att han skriver om hur liten varje enskild person egentligen är? Kanske skriver han som i en protest mot första världskriget? Man skulle kunna säga att man ständigt söker efter ett svar när man läser dikten.

När skrevs dikten? Kontext, sammanhang?

Dikten skrevs i början av 1900-talet, under första världskriget. Detta kan märkas på språket som används då det är ganska gammaldags och innehåller många obekanta ord. Jag kan tänka mig att det var en svår tid under första världskriget och kan koppla detta till diktens tes. Under ett krig kanske det känns omöjligt för en ensam person att lyckas med något. Jag tror nog att under sådana tider känner man sig som person liten. Man är bara en av tusentals soldater och ingen kan heller där höra ”mitt hjärtas skri i världen”.

Allt är inte guld som glimmar

Jag sitter i mitt kök en måndagskväll med en trave böcker och ett franskalexikon liggande framför mig. Att plugga prepositioner och adverb är kanske inte min favoritsysselsättning, men jag känner att jag måste få ett bra resultat på läxförhöret. Ljudet från TV:n lockar mig från mitt pluggande ut till vardagsrummet. Rutan fylls av Anna Anka som glatt visar upp sin diamantring för tittarna. ”Hundra tusen, dollar”, säger hon och ser nöjd ut.

En svensk kvinna som fått livet serverat på silverfat. Pengar har hon så det ryker om det samt utseende och perfekt kropp, trots sina 40 år och efter att ha fött två barn. Man skulle kunna säga att hon lever ”the american dream” i sin mångmiljonsvilla i Hollywood, ett liv som många av oss inte skulle tacka nej till.

Jag som ung, märker tydligt hur folk i min egen ålder värderar lycka. För allt som spelar någon roll för oss är ju att lyckas med livet. Vi vill inte bli tråkiga, vanliga svenskar när vi har växt upp och avklarat vår långa resa. Bibliotekarie, sjuksköterska, dagisfröken, vi gör allt för att slippa att vår framtid ska stavas till något av dessa ord. Alla känner nog till att svenskar brukar beskrivas med ordet lagom. Ingen ska lyckas ordentligt, lagom är bra. Vi har ju till och med ett smör som heter ”Lätt och lagom”, kan det bli mycket mer svenskt?

Men varför ska vi nöja oss egentligen? Varför ska vi bo i radhus med utegård på 4 m² när vi kan bo i villa med sjötomt? Varför ska vi hyra en husvagn och spendera den svenska regniga sommaren på en campingplats när vi kan hyra ett hus i St. Tropez? Vi anstränger oss så mycket för att kunna göra något mer av livet, för att lyckas lite bättre än alla andra. Vi måste ha bra betyg för att komma in på rätt högskola och efter det kunna få bra, välbetalda jobb för att ha råd att lyckas med allt som vi har strävat efter.

Varför ska vi nöja oss med att få ett VG när vi kan gå steget längre och få ett MVG i stället? Är det kanske så att vi ser drömbilden av våra liv svischa förbi när vi inte presterar till vårt yttersta? Egentligen borde vi sänka kraven på oss själva, inse att vi duger som vi är, att man inte alltid måste ligga på topp och sluta vara så duktiga. Tyvärr så är det få av oss som faktiskt lyckas med detta. Att få bra betyg och prestera till det yttersta blir nästan som en tävling. Pressen kommer både från en själv men också från de medtävlande, som klasskompisar eller arbetskollegor.

Sen händer det något, kanske är det 40-årskrisen som får oss att tänka om, och en campingsemester låter nu mycket mer lockande än några veckor i St. Tropez. Man känner sig nöjd, precis som man har det, i sitt radhus som man bott i under femton år. Uttryck som ”ung och dum” och ”det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”, är något som dyker upp oftare och oftare. Kanske har man då hunnit inse att framgång inte baseras på pengar, skönhet och lyx utan bara att vara lycklig precis som man är. Kanske är vi bara unga och dumma trots allt?

6/10

Jag kommer som sagt jobba med stress bland unga, betygs- och prestationsångest och vad som ligger bakom detta. Det går bra för mig med mitt arbete. Angående krönikan så vet jag inte ännu hur jag ska gå till väga och har inte riktigt kommit upp med någon bra ide om hur jag vill skriva den. Jag har snart läsa ut boken ”Diagnos: duktig” och ska efter det spåna igenom boken ”Lycka till”. Jag kommer nog även att använda mig av olika artiklar, speciellt när jag skriver min krönika. Jag fick också några artiklar av Per som har kommit till användning samt ett videoklipp. Medans jag läst boken ”Diagnos: duktig” så har jag märkt att den lutar mer åt att det är kvinnor som känner prestationsångest och som mår sämre på grund av detta. Jag vill ju inrikta mig mer på ungdomar, både killar och tjejer, så jag kommer att använda mig av andra källor också.