Frankenstein nr 2

Det som kännetecknar en romantisk roman är att det är individen och känslolivet som står i centrum. Detta kan vi notera då vi läser Frankenstein . I boken beskrivs ständigt olika slags känslor och sinnen hos olika karaktärer.

Någonting som jag själv märkt är hur författarinnan låter naturens skönhet påverka karaktärernas känslomässiga liv. När Frankenstein och Clerval reser mot England kan man tydligt se detta. ”Bergen i Schweiz är sällsamma och majestätiska, men dessa flodstränder har en charm, som jag aldrig sett maken till. Se på den där borgen som hänger ut över stupet där borta, och sedan på ön, som nästan döljs av de där vackra trädens lövverk, och nu på de där arbetarna, som kommer i grupper från sina vingårdar, och den där byn som ligger halvt gömd i en bergsskeva. Åh, nog måste den ande som bor och vakar över den här platsen äga en själ som står i större samklang med människans, än de som tronar på glaciären, eller drar sig undan till de otillgängliga bergstopparna i vårt eget land.” s. 156 Norstedts. Det här är ett typiskt exempel då känslorna som framkommer i texten påverkas utav den sköna naturen.

När demonen och Frankenstein möts får vi ta del av demonens egen historia. Han berättar hur hans liv sett ut sedan den dagen han skapades. När han, under en längre tid, iakttog en familj började också olika slags känslor födas i honom. Utan kunskap om vad dessa känslor är för något, eller vad de ens betyder, ger de honom en personlighet. ”Ju mer jag såg av dem, desto starkare blev min önskan att vädja till deras godhet och beskydd, mitt hjärta trängtade att bli känt och älskat av dessa vänliga varelser, att se deras ljuva blickar riktas mot mig med tillgivenhet var min högsta önskan.” s. 130 Norstedts. När han sedan vill ta kontakt med familjen, och dela sina känslor med dem, grips de av fasa när de ser hans avskyvärda utseende. Människornas reaktion, och deras känslor för honom, bidrar även de till skapandet av hans personlighet och han formas efter människornas bild av honom. ”Allt utom jag kände ro eller förnöjsamhet, jag bar i likhet med ärkefienden ett helvete inom mig, och när jag fann att ingen delade mina känslor, ville jag rycka upp träden och sprida kaos och förstörelse omkring mig, för att sedan sitta och njuta av ödeläggelsen.” s. 136 Norstedts.